Mossebo kyrkas historia

(Föredrag vid 200-årsjubileet 3/6 1973)

Av Sven Kjöllerström


1

För 700 år sedan bodde på den nuvarande gården St. Mossebo en adelsman vid namn Jonas Stake. Han hade en son som hette Sigge och som blev biskop i Skara och dog 1350. Det är ganska troligt, att biskop Sigges förfäder byggde en kyrka på den plats, där Mossebo kyrka sedan dess stått. För att få bygga en kyrka föreskrev lagen, att till kyrkan skulle höra en gård för prästens boställe och uppehälle. En sådan gård kallades stom eller stomhemman. Mossebo kyrkas stom blev den nu- varande gården Stommen som säkerligen en gång tillhört Mossebogården. Det är dock osäkert, om Mossebo socken någonsin haft en egen kyrkoherde. Biskoparna var under medeltiden angelägna om att kyrkoherdarna hade ordentliga inkomster och att kyrkorna underhölls. En väg att nå detta mål var att förvandla en del sockenkyrkor till annexkyrkor under en gemensam kyrkoherde och på så sätt minska antalet kyrkoherdar utan att behöva minska antalet kyrkor. I Västergötland fanns vid medeltidens slut pastorat som omfattade 8 sockenkyrkor. I Kind fanns det 39 kyrkor och 16 pastorat. Tranemo pastorat hade 6 kyrkor: Tranemo, Limmared, Tyggestorp, Mossebo, Ambjörnarp och Sjötofta. Kyrkoherden i Tranemo pastorat hade alltså inkomsterna från bl.a. 6 stomhemman och som med- hjälpare en kaplan. Även kyrkorna var väl försedda. De ägde vid medeltidens slut omkring 1400 gårdar eller 13% av alla svenska hemman. I Kinds härad fanns det nära 200 kyrko- och prästland- bönder. I Mossebo socken ägde kyrkan förutom Stommen 4 gårdar (Grälebo, Skillerås, Häljabo och Trollabo) samt några tomter och en kvarn (Sågbacken).

Med reformationen blev både kyrkornas och prästernas situation en annan. Då prästerna nu skulle predika och inte endast läsa mässor och en kyrkoherde och hans kaplan inte kunde predika varje sön- och helgdag i pastoratets många kyrkor, förordnade både Gustav Vasa och biskoparna, att överflödiga kyrkor skulle rivas. Mot ersättning av tionden indrog Gustav Vasa samtidigt flertalet präst- och kyrkohemman. De präster som hade stomhemman vid annex eller vid de s.k. ridkyrkorna skulle dock få behålla dessa. Stommen förblev härigenom i Mossebo kyrkas ägo.

Då allmogen i regel ville behålla sina kyrkor, blev resultatet, att åtskilliga kyrkor stod kvar men utan inkomster. Biskopen i Skara klagade också på 1570-talet över att det i hans stift fanns pastorat med flera kyrkor som likväl inte kunde underhålla en präst och pastorat med 6 sockenkyrkor, där kyrkoherden inte kunde löna en kaplan. Det råd biskopen fick var att riva onödiga kyrkor. Det rådet hade man också följt i Tranemo pastorat. Två av de 6 kyrkorna, Limmareds och Tyggestorps, hade rivits och stomhemmanen indragits till staten. Någon ekonomisk vinst för kyrkoherden blev det inte men han fick 2 kyrkor mindre att predika i och svara för. Allt talar för att kyrkorivningen i Tranemo pastorat berodde på kyrkoherden som hette Håkan. I motsats till många andra präster i Västergötland hade herr Håkan tidigt anslutit sig till reformationen och hos Gustav Vasa anhållit om att få ingå äktenskap och bryta med celibatstvånget. Konungen svarade, att han inte kunde förbjuda, vad Gud hade tillåtit. Kyrkoherde Håkan i Tranemo blev därmed en av de första gifta prästerna i Skara stift och säkerligen den förste i Kinds kontrakt.

Följden av Gustav Vasas kyrkopolitik blev, att en del sockenkyrkor revs och att alla blev fattiga. 100 år efter Gustav Vasas trontillträde 1523 måste Mossebo kyrka restaureras. Detta uppges ha skett på 1620-talet. Det påstås t.o.m., att kyrkan nybyggdes, vilket dock knappast var förhållandet. Den restaurerade kyrkan var liten och låg med platt innertak och en dörr på södra sidan och 2 små fönster eller s.k. »fönsterlofter» på östra gaveln. Till kyrkan hörde en klockstapel med 1 klocka.

I slutet av 1600-talet hade Tranemo pastorat en mycket dugande och energisk kyrkoherde vid namn Nils Kollinius. Under dennes ledning undergick kyrkan en grundlig reparation och erhöll »ett skönare utseende än förr». Kyrkan fick nytt golv och nya fönster. Den gamla och bristfälliga klockstapeln ersattes med ett torn på västra gaveln. Tornbygget utfördes på 10 dagar och kostade 24 daler silvermynt. Tack vare en stiftskollekt kunde man inköpa en andra kyrkklocka. Samtidigt fick Mossebo kyrka sin största nyhet. Från Varnhem inköptes en orgel med 4 stämmor. Sockenstämman anslog I skäppa ren säd eller 4 öre silvermynt årligen från varje familj till organisten. Med berättigad stolthet kunde kyrkoherden i protokollsboken anteckna: »Och är orgeln vid gudstjänsten både kyrkan och församlingen till särdeles prydnad.»

Under 1700-talet ersattes det platta innertaket med ett välvt och den nuvarande predikstolen inköptes 1748 och större fönster insattes. Samtidigt revs den östra gaveln för att lämna plats till ett gravkor till ägaren på St. Mossebo säteri som det nu hette. Det visade sig emellertid snart, att den gamla »sönderlappade» kyrkan var i behov av mera genomgripande restaurering eller rent av nybyggnad.


mosebon.JPG

2

Året 1743 är ett viktigt årtal i Mossebo sockens och dess kyrkas historia. Kyrkoherde i Tranemo pastorat var Mårten Kjerrulf. Arrendator på Mossebo kyrkas stomhemman var klockaren, nämndemannen, riksdagsmannen och bondeståndets talman Josef Hansson, född på Åsen i Mossebo socken 1707. Stommen var vid denna tidpunkt sannolikt i ganska gott skick. Kyrkoherde Kollinus hade byggt stall för 4 hästar, fähus för 20 nöt och fårahus »allt på egen bekostnad».  Arrendatorn betalade kyrkoherden 24 mark silver årligen i arrende. Som arrendator av stomhemman begärde Josef Hansson liksom en del andra arrendatorer att få köpa kyrkornas stomhemman och göra dem till skattehemman. Med hjälp av riksdag och Kungl. Maj:t lyckades Josef Hansson 1743 att för sig och sina efterkommande köpa Mossebo stom för 106 daler silvermynt. Köpebrevet innehöll dock »det förbehåll, att sockenstugan som på berörda hemman är uppbyggd och vidmakthållen under detta skatteköp icke inbegripes». Mossebo kyrka hade med detta köp förlorat sin sista medeltida egendom. Varken prosten eller talmannen som hade en son, som var gift med prostens styvdotter och blev prost i Halland, glömde uppgörelsen 1743.

Då Mårten Kjerrulf som 30-årig blev kyrkoherde i Tranemo pastorat 1736, var kyrkan i Mossebo i stort behov av reparation. Yttertaket behövde läggas om, den ena portluckan förses med nya tiljor och hela kyrkan spåntas och målas. Gabriel i Grälebo klagade över att det inte fanns stolrum i kyrkan. Han fick av sockenstämman det föga glädjande beskedet, att han tills vidare fick nöja sig med torparbänken. Striden om Mossebo kyrkas reparation pågick i över 10 år och stöttes och blöttes på var och varannan sockenstämma. De båda ledande männen i socknen prosten Kjerrulf och talmannen Josef Hansson hade helt olika uppfattning om vad som skulle göras vid eller med den gamla kyrkan. Enligt prosten kunde kyrkan mycket väl repareras. Hans främsta argument var, att timret i kyrkan var utmärkt. Det fanns inte, framhöll han, varken i Tranemo pastorat eller i hela Kind »så härligt timmer såsom det varav Mossebo kyrka var byggd». Blev kyrkan blott ordentligt »botad» till tak och väggar, skulle den komma att stå lika länge som en ny. Ville församlingen nödvändigtvis bygga en ny kyrka, borde denna, menade prosten, uppföras av sten.

Mot prosten stod redan från början Josef Hansson och hans anhängare. En reparation skulle enligt talmannen bli lika dyr som en ny kyrka och om några år skulle man ändå bli tvungen att bygga en ny, då folkmängden i socknen steg för varje år. Vid sockenstämman i juni 1764 gick man till öppen omröstning. Röstberättigade var 26 hemmansägare. Av dessa röstade 7 för en ny kyrka och 19 för en reparation. Vänner och grannar följde talmannen; de övriga prosten. Denne fick också i uppdrag att söka tillstånd att få hugga så många ekar som fordrades till 8 000 spån. Ekar fanns i socknen men tillstånd att hugga dem gavs av Kungl. Maj:t. Samtidigt utsågs även byggmästare.

Med verkställandet av det fattade beslutet gick det emellertid mycket trögt trots prostens enträgna förmaningar. Det är nog ganska sannolikt, att Josef Hansson och hans anhängare helt enkelt saboterade arbetet. 1768 framförde Josef Hansson åter sitt krav från 1764, att den gamla kyrkan skulle rivas och en ny byggas. Han utlovade 100 daler silvermynt till kyrkobygget och utfäste sig att betala och underhålla byggmästaren. Några delade talmannens uppfattning, medan andra yrkade, att kyrkan skulle repareras. Även vid nästa sockenstämma fortsatte talmannen »sitt prat» som det heter i protokollet. Ägaren till Limmareds gods och glasbruk, kommendörkapten C. C. Grubbe, talade för »sina bönder» och yrkade, att kyrkan skulle nybyggas. Generallöjtnant Johan Kuylenstierna på St. Mossebo utlovade likaledes 100 daler silvermynt, vare sig kyrkan reparerades eller helt byggdes om, blott hans gravkor inte rubbades.

Prosten motiverade utförligt sina synpunkter och fann det oförsvarligt att försöka förhindra »kyrkans nödiga och beslutade reparation» och antecknade i protokollet: »Härtill tycktes nu hela församlingen genom stillatigande lämnat sitt bifall.» Prostens motståndare med talmannen och kommendörkaptenen i spetsen upprepade sina krav och fick stöd av några som tidigare ivrat för kyrkans reparerande. Över denna »ostadighet» uttryckte prosten sitt missnöje och påstod att en del talade med dubbla tungor. I protokollet antecknade han, att flertalet i församlingen önskade kyrkans reparerande, då de var lämnade åt sig själva. Prosten avbröt härmed förhandlingarna och avsade sig all befattning med kyrkobygget, om församlingen mot sitt tidigare fattade beslut skulle enas om att bygga en ny kyrka. Motståndarna krävde emellertid, att prosten »härnäst och framdeles» skulle i protokollet införa deras överenskommelse om byggandet av en ny kyrka. Enligt Josef Hansson innebar förhandlingarna på sockenstämman 1768, att sockenmännen beslutat, att den »lilla, gamla, sönderlappade» kyrkan skulle ersättas av en ny, fastän något sådant beslut aldrig inskrevs i protokollsboken. Talmannen övertog också ledningen av arbetet och man beslöt, att den nya kyrkan skulle byggas på den jämna och vackra planen vid norra sidan om den gamla kyrkan. Josef Hansson kontaktade även en byggmästare och fick av denne uppgift på timrets längd och huru mycket det fordrades. Han utarbetade även en längd över huru mycket timmer varje hemmansägare skulle hugga. Enligt uppgift av Josef Hansson påbörjades arbetet omedelbart. »En del högg timret och en del har det liggande i skogen», skrev talmannen något senare.

Nu blev det prostens tur att sabotera arbetet. Vid sockenstämman i nov. 1768 föreslog han, att laga syn skulle verkställas på den gamla kyrkan och kontaktade en byggmästare i Göteborg vid namn Johan Feigel. Ett år senare infann sig denne i Mossebo kyrka i samband med en sockenstämma. Talmannen protesterade naturligtvis mot synen men deltog i denna. Då byggmästaren förklarade, att de påtalade bristerna inte föranledde kyrkans rivande, fattade sockenstämman beslut om att varje gård skulle lämna ett visst antal tiljor till nytt golv i den gamla kyrkan. På våren 1770 beslöts emellertid, att arbetet skulle uppskjutas på grund av »tidens svårighet». Den verkliga anledningen till det fattade beslutet var säkerligen, att Josef Hansson vid detta tillfälle upprepade sitt löfte under förutsättning, att den gamla kyrkan revs. Prosten genmälde, att han inte kunde råda församlingen till en sådan handling men lovade att göra en anteckning i protokollet om talmannens löfte om ekonomiskt understöd och tillfogade: »Icke ett ord blev härom mera nämnt. Skildes åt.» Josef Hansson hade i varje fall vunnit en halv seger.

På hösten samma år (1770) återkom Josef Hansson med sitt yrkande och anhöll, att hans yttrande vid föregående sockenstämma skulle tas till protokollet. Prosten erinrade då om församlingens beslut 1764 och påpekade samtidigt, att talmannen vid ett personligt besök hos honom i prästgården i Tranemo lovat, att församlingen skulle få göra som den ville, om den vägrade att motta hans anbud. Som talman för ett helt stånd, fortsatte prosten, visste han, att man inte kunde förhindra ett beslut som fattats efter »de flestas röster». Om de i »endräkt och enighet» fattade besluten om kyrkans reparerande nu förhindrades, ville prosten hellre avsäga sig »all församlingens styrelse än hålla sockenstämmor och införa besluten i kyrkoboken och sedan inte få se dem verkställda». Prosten slutade sitt anförande med att uppmana talmannen att visa lika stort intresse för kyrkans reparerande som för dess nybyggande. Detta skulle lända talmannen till »ovedersäglig heder» och befrämja »kärleken till hans åminnelse». Härefter uppläste Josef Hansson sin 3 sidor långa skrivelse, där det bl.a. hette, att han med sitt löfte att ekonomiskt understödja en ny kyrkas byggande inte hade sökt sin egen förmån utan endast »Guds ära och församlingens heder och nytta nu och i framtiden». Om hans förslag förkastades, ämnade han hos biskopen och domkapitlet i Göteborg anmäla saken. Intet fick göras, förrän biskopen givit sitt svar. Till sist yrkade talmannen, att hans skrivelse skulle tas till protokollet. Det var säkerligen första gången i Mossebo sockenstämmas historia som en sådan begäran framställts. Prosten medgav, att talmannens »diktamen» infördes i protokollsboken men på det villkor, att beslutet av år 1764 blev »vid sin fulla kraft». Reparationen skulle t.o.m. vara färdig på våren 1771, hette det.

Att Josef Hanssons hot om att vända sig till biskop och domkapitel blev verklighet, berodde närmast på prosten Kjerrulf. Till sockenstämman på hösten 1771 tog talmannen med sig inte blott kommendörkaptenen Grubbe utan även partivännen, riksdagsmannen och borgmästaren Georg Tollstorp i Borås. Prosten avslutade stämman med en uppmaning till de närvarande att se till att beslutet om kyrkans reparation verkställdes. Härefter fortsätter protokollet: »Då pastor var nu begripen att utgå, steg Fader Josef Hansson fram och begärde få något tala rörande kyrkan.» Med anledning härav förklarade prosten, att stämman var avslutad och uppmanade Josef Hansson att inte lägga några hinder i vägen för kyrkans restaurering. Med denna för Josef Hansson ganska kränkande åtgärd slutade debatten på sockenstämmorna i Mossebo om den gamla kyrkans vidare öden. Frågan flyttades från sockenstugan i Mossebo till domkapitlet i Göteborg och riksdagen och Kungl. Maj:t i Stockholm. I Göteborg och Stockholm blev det bara fråga om en ny kyrka och dess finansiering. Talmannen Josef Hansson skötte ensam frågan.


3

En riksdag hade sammankallats i Stockholm till den 13 juni 1771. Josef Hansson återvaldes till riksdagsman och även till bondeståndets talman. På sin resa till Stockholm besökte han först biskop Erik Lamberg i Göteborg och diskuterade med denne två för Mossebo socken viktiga frågor.

I nov. 1770 hade Josef Hansson gjort en donation till hemsocknens fattiga och till den studerande ungdomen. Tillsammans med biskopen uppgjordes bestämmelser om förvaltningen av de donerade medlen. Den andra frågan gällde kyrkan. Talmannen visade biskopen sin »diktamen» till protokollet av den 14 nov. 1770 och kommenterade diskussionen om kyrkobygget i Mossebo. Biskopen ställde sig omedelbart på Josef Hanssons sida men ansåg dock, att man måste följa tillämpad praxis. I Göteborg skrev därför Josef Hansson den 14 maj 1771 en skrivelse till biskop och domkapitel om kyrkobygget. Han påtalade särskilt, att prosten Kjerrulf inte hade gjort något för att verkställa beslutet om kyrkans nybyggande, »fastän nödiga materialer blivit anskaffade och kostat ansenligt». Risk förelåg nu, att timret låg och ruttnade och att håg och lust hos församlingen försvann. Talmannen anhöll därför om biskopens och domkapitlets hjälp, »så att verkställighet må följa på ett så kristligt beslut och förehavande». Prosten borde, skrev Josef Hansson, anmodas att sörja för arbetets igångsättande, i all synnerhet som han befriats från allt besvär med själva arbetet. Olika ritningar till den nya kyrkan bifogades jämte uppgifter om den gamla kyrkans ålder och nödvändigheten av en ny kyrkas uppförande, särskilt som den gamla var »så sönderstyckad och ändrad», att det var meningslöst att fortsätta med lappandet.

mosebos.JPG

Josef Hanssons skrivelse med bifogade handlingar remitterades redan följande dag till prosten Kjerrulf och sockenstämman i Mossebo för yttrande. Prosten förhastade sig inte med att besvara den översända skrivelsen. När han och sockenstämman svarade efter tre månader, var anledningen härtill en skrivelse från Josef Hansson i Stockholm. I denna meddelade talmannen, att han ämnade av riksdagen och Kungl. Maj:t utverka en rikskollekt för Mossebo kyrkas nybyggande. Det var Josef Hanssons sista försök att förmå prosten Kjerrulf och hans anhängare att ansluta sig till sitt förslag om att bygga en ny kyrka i Mossebo. Sammanfattande hade alltså Josef Hansson utfäst sig att betala byggmästaren och hålla denne med mat och logi, att dessutom skänka 100 daler silvermynt och att utverka rikskollekt till uppförandet av en ny kyrka.

Med anledning av Josef Hanssons skrivelse sammankallade prosten sockenborna till en extra sockenstämma söndagen den 30 juli efter gudstjänstens slut. Församlingen svarade, att den inte hade tänkt något annat än att »fullborda det som på allmän sockenstämma beslutat är om kyrkans reparation». Härefter fortsätter protokollet med följande: »Dock därest talemannen Josef Hansson efter sitt muntligen givna löfte vid dess avresa till Stockholm samt sedermera med sista post skriftligen ifrån Stockholm ankomna det han vill utverka vid nuvarande riksdag för Mossebo kyrkas nybyggande en kollekt, så vill socknen med tacksamhet taga sådant emot och till nybyggnad sig begiva dock med det förbehåll, att kyrkan, den nya, blir byggd på det samma ställe, där nu den gamla står.» Denna skrivelse undertecknades av prosten och Erik Andersson i Grälebo, Nils Persson i Grönhult och Anders Jönsson på Åsen. I sitt brev till biskopen och domkapitlet samtidigt med att nyssnämnda skrivelse översändes förklarade prosten, att han var av samma mening som församlingen under förutsättning, att den utlovade rikskollekten blev verklighet. »I annan händelse», skrev Kjerrulf, »är jag ock med församlingen lika böjd till reparation.» Ettdera borde snarast företagas, framhöll han. Då domkapitlet med anledning av församlingens beslut ålade prosten »på det allvarsammaste» att befordra verkställigheten av sockenstämmans beslut, skrev denne ett mycket utförligt brev och redogjorde för sin uppfattning av ärendets handläggning på sockenstämmorna. Han förnekade bestämt, att något beslut om en ny kyrka fattades på sockenstämman 1768 och att talmannen då »i stället för förening» åstadkom »en förbistring icke olik den i Sinear» (=Babel; 1 Moseb. 11: 9). Att bygga en ny kyrka på den av talmannen utstakade tomten kunde han inte råda församlingen till. Han uppmanade även biskopen och domkapitlet att råda talmannen att lämna sina utlovade penningar till kyrkans »botande» och även kollekten. Sin skrivelse avslutade prosten på följande sätt:

»Kommer talmannen överens med löjtnant Kuylenstierna angående gravkoret, med den övriga församlingen om tornet samt om den tomt, på vilken den nya kyrkan skall byggas, och den fattiga delen av allmogen med onödig kyrkobyggnad i hård tid ej bliver betungad utan hulpen och lättad genom kollekt eller genom talmannens egna medel . . . bliver . . . ändamålet vunnet, trätan skild och förtrolighet vunnen på alla sidor.»

Med anledning av denna skrivelse meddelade domkapitlet Josef Hansson, att den långvariga tvisten om Mossebo kyrkas nybyggnad bilagts i vänlighet i enlighet med domkapitlets och talmannens önskan. För Josef Hansson återstod det nu att i riksdagen genomdriva löftet om en rikskollekt, en inga-lunda lätt uppgift.


4

I sin skrivelse till riksdagen i okt. 1771 anhöll Josef Hansson om »två kollekter för nästkommande år över hela riket till Mossebo kyrkas uppbyggande ånyo». Talmannen åberopade sockenbornas önskan att med en ny kyrka ersätta den bristfälliga och snart obrukbara gamla kyrkan. Även om »viljan varit god och åhågan brinnande att uppfylla detta ändamål», skrev talmannen, »så har dock förmågan allt hittills beklagligen måst saknas». I Mossebo socken fanns nämligen endast 121/2 hemman och större delen av sockenborna »suckade under den tryckande fattigdomsbördan». Den enda möjlighet att förverkliga sockenbornas åstundan var, »att kristliga människor rörda av dessa villkor räcka en villig och hjälpsam hand». I riksdagen röstade präster, borgare och bönder för Josef Hanssons motion och i jan. 1772 beviljade Kungl. Maj:t två rikskollekter till Mossebo kyrkas nybyggande. I Kungl. Maj:ts skrivelse hette det, att kyrkan skulle förläggas på »en annan därtill utsedd tjänlig plan» inom den gamla kyrkogårdsmuren. Härmed hade den av Josef Hansson utstakade tomten, mot vilken både prosten och församlingen protesterat, vunnit Kungl. Maj:ts bifall. Det sista hindret för en ny kyrka hade härmed avlägsnats. Josef Hansson hade segrat över hela linjen. De insamlade medlen skulle stå under landshövdingens och domkapitlets »inseende och disposition, så att de till intet annat behov användas». Det av Josef Hansson genomdrivna riksdagsbeslutet innebar, att varje kyrka i Sverige skulle uppmanas att lämna ett bidrag till att uppföra en ny kyrka i Mossebo socken.

moseboi.JPG

Vid den första sockenstämman efter Josef Hanssons återkomst från riksdagen i Stockholm den 30 nov. 1772 föredrog prosten Kjerrulf tre olika skrivelser. Den första handlade om Josef Hanssons donation, den andra om biskopens och domkapitlets bestämmelser angående donationens förvaltning och den tredje om de båda beviljade rikskollekterna. Sedan skrivelserna upplästs, frågade de närvarande, om inte den gamla kyrkans grund borde bibehållas. Ägaren till St. Mossebo gravkor förklarade också, att koret hellre fick rivas än förhindra kyrkans ombyggande. »Församlingen upptog detta», heter det i protokollet, »med tacksamhet såsom varande till kyrkans bästa». Den nya kyrkan förlades emellertid på den av Josef Hansson utstakade och av Kungl. Maj:t föreskrivna tomten. På marsstämman 1773 upplästes och godkändes memorialet om kyrkobyggnaden. Arbetet skulle påbörjas omedelbart och kyrkan färdigbyggas under sommaren 1773. Som byggmästare anställdes Anders Hammelberg från Åsenhöga, känd kyrkobyggare i trakten. Förebilden för den nya kyrkan blev kyrkorna i Öreryd och Bosebo (nu på Kulturen i Lund). Den I juni 1774 fördelades genom lottning kyrkbänkarna i den nya kyrkan och samtidigt anställdes den i Tranemo födde kyrkomålaren Johan Christoffer Weisstern för att måla kyrkan mot ett arvode av 800 daler silvermynt. Ett år senare erhöll han 200 daler för övertidsarbete. Då under året 1776 600 daler silvermynt i kollektpenningar kom från domkapitlet i Göteborg, lovade Josef Hansson att sända Weisstern vad som resterade i arvodet. Predikstolen från 1748 omarbetades och utsmyckades av den kände häradsmålaren och bildhuggaren Sven Morin från Gnosjö, även kallad Sven i Hyltan. Tre år efter kyrkans färdigställande fick socknen av Josef Hansson en ny orgel, möjligen med bidrag av Gustav III eller kanske rättare av de insamlade medlen. Under 1800-talets andra årtionde tillkom det nuvarande tornet, byggt av Sven Morin. Samtidigt revs den gamla klockstapeln och klockorna placerades i tornet. Något senare gjordes fönstren större. Härmed hade Mossebo kyrka fått sin nuvarande utformning.


5

Under 1800-talet ökades folkmängden i Mossebo socken i rask takt. I början av 1800-talet hade socknen omkring 500 invånare men på 1870-talet 850. Gårdarna hade delats i mindre enheter och flera torpställen hade tillkommit. Kyrkan hade än en gång blivit för liten. Kyrkorådet beslöt därför pa 1870-talet, att plank, bräder och bjälkar skulle uttaxeras av församlingen för att »efter behövlig torkning användas till inläggande av ett nytt golv». För arbetet skulle kyrkvärdarna svara. Nya och framför allt fler bänkar skulle insättas och en ny altarring och en ny kyrkogårdsport göras. Bänkgavlarna måste nu borttagas för att fa plats med nya bänkar. Förbättringar måste göras på de ställen, där den gamla färgen fallit av eller blivit otydlig. Trapporna till läktaren flyttades till vapenhuset. En bevarad längd från 1881 upptar 170 hushåll som skulle göra dagsverken vid kyrkan.

mosebasu.JPG

Ännu i slutet av 1800-talet saknade kyrkan en uppvärmningsanordning. När kyrkostämman på 1890-talet fattade sitt första beslut att inköpa en kamin, blev detta beslut överklagat. De klagande menade, att hade man klarat sig utan uppvärmning i kyrkan i så många hundra år, fanns det ingen anledning att vidta någon ändring, i all synnerhet som en värmekamin skulle komma att skada, ja rent av förstöra de vackra målningarna av Weisstern. Kyrkorådets beslut vann emellertid laga kraft 1897 och kyrkan fick en värmekamin som därmed började sitt förstörelsearbete. Den gamla av Josef Hansson skänkta orgeln hade utdömts som mycket bristfällig redan 1904. En genomgripande restaurering skulle komma att bli alltför dyrbar, varför sakkunskapen föreslog, att man endast skulle göra det nödvändigaste. Detta blev även kyrkostämmans beslut men på 1920- talet utbyttes den gamla orgeln mot en ny. Den gamla fick senare fortsatt användning i Tylösands kapell.

Hade de i det föregående omnämnda arbetena på kyrkan i Mossebo delvis förorsakats av brist på sittplatser, var förhållandet ett annat vid den senaste restaureringen under åren 1939-1941. Syftet med denna restaurering var eller blev att återställa kyrkan i dess ursprungliga mycket förnäma skick. På grund av folkminskningen i socknen kunde bänkarnas antal minskas och de gamla i författarens hem bevarade bänkdörrarna ånyo insättas. Nytt bjälklag och nytt golv inlades. Kyrkan målades både ut- och invändigt och konstmålningen rengjordes och konserverades. Kyrkan fick även ett nytt värmesystem och nya fönster. Vid ingången lades en ny trappa. Sven Morins skulpturer Mose och Aron samt Petrus och Paulus placerades på de båda främsta bänkarna på var sin sida om mittgången, möjligen på sin ursprungliga något störande plats. Tack vare den sista restaureringen under ledning av konstnären Erik Sköld, Halmstad, står Mossebo kyrka på sin jubileumsdag som det heter om den nybyggda kyrkan i en av våra medeltidslagar »färdig och väl rustad och väntar på friare liksom bondens dotter», det är uttolkat: väntar på besökare.


mosepaul.JPG